Jag känner mig som ett freak just nu. Som att jag inte passar in i mallen. Jag vet inte om det är jag eller Februari som gör det, men ibland tror jag inte det finns någon människa som på riktigt förstår mig.

Känner mig liksom intryckt i en mall som är alldels för liten. Som att ta på sig sina bästa rumpjeans under mensveckan...

Jag sluter mig, funderar, gråter och tystnar. Folk hör men lyssnar inte, tittar men ser inte. Det tröttar ut mig, gnager hål i mitt sinne. Så gråter jag lite till. Ensam.