Jag har verkligen svajjat i mina känslor de senaste dagarna.. Jag gråter utan hejd och vill nästan slå sönder min lägenhet i frustration över flytten och david.. Sen dagen efter känns det skit bra och jag längtar. Jag blir ledsen över att han inte vill följa med och funderar på varför jag inte duger, sen känner jag att han fan inte är värd det om han inte ser vilket kap jag är. Känns jätte konstigt

Har nog gått ner något kilo också. känns iaf som en liten tröst i mitt annars ganska jobbiga liv.

Men jag hoppas det vänder snart :D

Denna veckan ska jag få jobba hela 4 dagar!! YAY!

Annars inget nytt.

Det gör så massa ont i min rygg! Jag har tre kotor som ligger fel. Och ett bäckenben... Det hade jag gått med i tre år, ganska van och lyckligt ovetande om hur ont jag egentligen hade... För efter två besök hos herr kiropaktor i Sollefteå i början av månaden låg allt på plats. Sen hände det en liten grej(!).

Jag skulle möblera om häromdagen i mitt vardagsum, och då man bor ensam så bär man ensam så är det ju. Men då jag burit min gammtjockTV över mitt då OFANTLIGA vadagsumsgolv och ställt ner den på tvmöbeln hände det som inte får hända. Mitt bäckenben hoppadet tillbaka till failläget. Så nu gör det så ont att jag vill gråta... Och det gjorde jag faktiskt när jag vaknade i morse! :(

Annars är det same old same old. Städa äta leka sova

Det är lustigt det där med ödet, eller guds planer eller.. ja, vad man nu väljer att tro på.

När jag för första gången i mitt liv kände att mitt liv var på väg någonstans, jag hade gjort ett val att stanna istället för att fly, då rasar allt. Kvällis försvinner, jobben tar slut och mamma och pappa får huset sålt och flyttar. Vips står jag här utan jobb, pengar eller stöd från min familj.

Hur ska man tolka det? Skulle jag aldrig gjort det valet att stanna, utan flytt igen? För inte tusan blev det bättre inte.

Så nu har jag inget annat val än att flytta hem. Hem till ljuva Sollefteå, med den vackra älven och de finaste vännerna jag kan önska mig. Men utan David. Tanken på att släppa den drömmen jag hade med och om honom är så smärtsam att det blir lite outhärdligt. Jaja, emo emo.. Men så är det. Man kan inte få allt sägs det... Och såklart är det viktigare att Ellen mår bra, än något annat. Men det känns inte mindre surt och jävligt för det...