Hösten är inte mitt grej. Tidig höst med vackra färger och bär i skogen älskar jag.

Men höst med kyla som biter mina söta kinder och mörker som aldrig riktigt försvinner det är döden.

Mörkret sprider sig in i alla mina tankar, och släcker sakta med säkert ljuset i mina ögon. I februari kommer jag nog i vanlig ordning vara en vandrande zombie.

Jag längtar till den dagen jag inte har tid att göra vissa saker. Den dagen när jag inte behöver bo i mitt huvud, och analysera sönder varje tanke till spån. Jag är ett spånhuvud. Disträ och konstig, för jag bara försvinner... In i min värld som ingen någonsin kan få tillträde till. Även om jag vill kan jag inte släppa in någon ända in.

Jag vill inte ha tid att tänka!!!!

Ellen sa det till mig idag efter att jag burit henne alldeles för mycket hela dagen. Men idag var en sån dag när hon bara inte ville gå... Det var bara så fint. För vi är verkligen bärande. Inte bara bokstavligen. Vi är bärande för samhället också. Vad skulle hända med världen om inte mammor fanns?

Tack alla mina vänner för att ni finns. Jag känner mig så förbaskat älskad! Jag är mest lyckligt lottad i världen som har er. Jag önskar att jag kunde ge lika mycket som jag får. Men jag har soppatorsk nu. Fast det kommer igen!

Mi sa laav joo!

Shillien elder, det är det jag spelar i Lineage 2. Den coolaste och snyggaste classen ever!

Detta är relevant för att L2 är the game of the gods. Så underbart är det.. Wow kan fara åt pipsvängen i jämnförelse! Men nu när NCsoft äntligen släppt sitt senaste MMORPG* Aion kan man tycka att om de nu ska apa efter något spel, så borde det vara L2 som ändå är deras eget spel.. FAIL! Allt i speljävlet är kopierat från wow! Jag har längtat efter att Aion skulle komma sen 2005. Gud så besviken jag är! MORR

Fick en släng av ångest igår hemma hos Ellika och Hemi. Onice måste jag säga... Det kommer ju bara och hälsar på utan förvarning. Lika trevligt som en käftsmäll på julafton. usch det är jobbigt med ångest. Jag vet ju inte varför den kommer heller, där satt vi och skulle slänga på den gamla 80-tals rullen Top gun och helt plötsligt sköljde det över mig. Så jag satte mig vid datorn i någon timme och snusa... Tillslut försvann det.

För att vara lite Emo tänker jag dedikera en sång till min ångest:

http://www.youtube.com/watch?v=_dy7LwDZjkU

*MMORPG = Multi mass online role playing game

Här är det.. Motivet som skall få äran att förevigas på min hud inom kort. Eller ja, så fort jag vet vart!

Har inte uppdaterat på ett tag, har ju varit hemma i Sysslebäck en snabbis, och sen inte haft tid eller inspriration att tömma mina tankar.

Mitt självförtroende som faktiskt lyckats damma av sig gruset och torka näsan efter den senaste smockan råkade ut för en teknisk knock out igår. Jag vill inte gå in för mycket på vad som hänt, eftersom det inte är min sak att berätta för omvärlden.. Men jag känner mig ganska överkörd och förbannad. Jag är för fan värd mer respekt än så.

Så jävla tråkigt att höra saker på omvägar. Och jag ville inte veta detta. Jag som precis börjat känna mig ganska glad. För ett ögonblick fick jag känna mig lycklig igår. Tacksam över att jag får omges av så fina människor, som ger mig så mycket tillbaka! Men självklart måste det raseras...

Lycka är ju iof inte ett allmäntillstånd, det är ju bara kort ögonblick, men jag hade velat njuta lite längre av mitt.

Idag skrev jag på kontraktet för min nya lägenhet. Långgatan 23 A tror jag min nya adress kommer bli from 1/12. Jag har aldrig sett lägenheten så jag är sjukt spänd på hur det ser ut. Men man måste ju köpa grisen i säcken ibland! Men nu är det iaf klart att jag har någonstans att flytta! Jobbade ju min första dag i lördags också på City life! Vilken injektion av glädje! Jag hade träningsvärk i mina kinder efter att ha lett så mycket, så man kan säga att jag fick en bra upplevelse av min första dag. 

Efter jobbet gjorde jag en sak som jag faktiskt trodde jag växt ifrån. Men jag kan inte vara vuxen jämt, jag är ju faktiskt bara 22 år. Och jag var barnledig... Men jag åkte upp till Tallin på fest klockan 04:30. Där hävde jag i mig 3 öl och en halv grogg och pratade frisyrer, avhållsamhet och musik. Det var roligt, avslappnande och förbaskat mycket "gamla" Emmy. Men det är ju så ibland. Två steg frammåt, ett steg tillbaka!

Man kan ibland förhasta sig i tankar om framtiden och försöka planera... Ha någon slags femårsplan,

ellen iaf någon typ av idé om hur man vill att livet ska se ut. IT AINT GONNA HAPPEN. För dagar när jag färlorar mig själv i framtiden, måste jag gå tillbaka och se att ingenting blev som jag hade tänkt mig. Så det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot nästkommande femårperiod.

Jag backar bandet 5 år:

Emmy Bengtsson är ganska nyss fyllda 17 år full av hopp, energi och livsglädje, mor och far är i flyttningstagen. Själv ska jag flytta till lägenhet i Junsele. Där kommer jag bli lycklig tillsammans med Kent, tills jag tagit studenten och vidareutbildar mig till ssk vid Umeå universitet. Jag och Amanda har poesiafton varje Torsdag och hyr ca 3 filmer i veckan.

4år:

Emmy Bengtsson är inne på sin andra lägenhet i Junsele, nyss fyllda 18, spelar linegae 2 nätterna långa, har dumpat Kent en första gång, umgås med Amanda och Karin HELA TIDEN och super en del. Om ca 2 månader kommer jag få veta att jag är gravid, efter att ha dumpat Kent en andra gång

3år:

Sitter i min fjärde lägenhet i Junsele, tog studenten smällgravid, är tjock som en tunna och planerar det sista inför min relativt nyfödda dötters dop. Inget plugg för mig. Kvar i Junsele. 19 år och mamma. Amanda och jag bor grannar, är bästa vänner. Karin har brutit ryggen. Tar hand om det mesta i hemmet samt Ellen. om ca tre månader dumpar jag kent en tredje gång, blir ensamstående mamma och flyttar till Sollefteå.

2år:

Dejtar en finländare vid namn Sami, bor i min andra lägenhet i Sollefteå. Ellen har precis fyllt 1 och går på dagis. Jag gör revolt mot att vara ung mamma och är ute på krogen varannan helg. Amanda och jag är inte längre lika tighta, men vi älskar varandra lika mycket än. Men hon bor i Junsele, jag bor i min tvåa. Har gått ner ca 20 kg sen jag födde barn och är rätt snygg. Mitt hem är en krigszon och jag får inga jobb.

1år:

Har flyttat hem till mamma och pappa i Sysslebäck (!!!!!) Stället jag föraktat sen min barndom. Sålde min själ till kapitalismen och lämnade allt jag älskade (iaf nästan) för pengar. Träffar David i augusti, bryter min förlovning med den holländske stridspitten Sebastiaan (försök hitta ett rätt i den meningen), bestämmer mig för att stanna eftersom jag ändå inte kan jobba i Sollefteå. Sitter fängslad i mitt rum på Brattmon utan körkort eller vänner. Har bara David - förfaller. Är så kär att jag skulle kunna döda för honom

Idag:

Har kämpat med en dröm. Min dröm om ett drägligt liv. Jag sitter just nu hemma hos min syster i stockholm då jag missade det typ enda tåget hem eftersom Björn försov sig i morse. Har feber och är förkyld. Har inget jobb mer än timvik. Har snart ingenstans att bo, måste sälja min bil och är livrädd för att gå in i min lägenhet. Två veckor har gått sen David lämnade mig och jag är rädd att alla känslor jag flydde från för ca 2 veckor sen kommer slå mig på käften när jag öppnar dörren. Jag måste flytta till Sollefteå igen. Jag är likgiltig. Jag har ingen ork kvar... Jag vill inte flytta och inte bo kvar, inte jobba och inte stanna hemma, inte vara ensam men vill inte ha en man osv. Jag orkar inte gråta mer, det tjänar ingenting till. Jag har ingen tillflykt då min dator har gått sönder, så jag kan inte stänga av mina tankar. Jag längar tills nästa år - där jag kan skriva att jag lyckats.

TIll vänster är Fia. Min Bästis Brogerg som jag saknar så väldans!

Men på Måndag kommer jag hem, och då ska vi leka med  varandra!

Idag blev jag väckt av Hemi som hade gjort våfflor. Hur sött som helst! Men jag tål dock inte våfflor, det är för mycket fett i så min mage gör uppror.. Men det var ju ändå så himla gulligt gjort.

Drömde om David inatt såklart, han var så elak så det inte är sant... Jag vet inte varför jag fått för mig att han helt plötsligt hatar mig bara för att han inte är kär i mig längre, det låter ju ytterst konstigt om det skulle vara så. Men hjärnspöken är svåra att driva ut.

Igår spenderade jag aftonen på Tallinn... Per och jag tittade på the dudesons och åt korv med bröd. Sen tog vi våra feta rövar ur soffan och gick in till Anders där han och Björn spelade krigsspel. Jenny kom senare och vi tittade på idol. Det var mycket trevlig och mysigt! Jag älskar mina vänner <3

Igår hade jag en liten roadtrip med Björn till Ö-vik. Skulle hem till Karl och städa lite. Jag tänker så bra när jag städar.. Eller rättare sagt så tänker jag inte alls, vilket ger mig andrum och en paus i alla tankar. Så när jag tar upp dem igen känns det lättare, och man får en annan känsla liksom. När jag var klar plockade jag de sista äpplena i trägården och gjorde en äppelkaka som de fick när de kom hem från Umeå. När det var dags att åka hände det otänkbara.. JAG fick köra Boris hem. Björns älskade volvo.

I bilresan hem pratade vi om livet.. Och björn tyckte jag skulle ringa David och kolla så att vi inte var ovänner..

Det skulle vara så himla onödigt, och jag vill inte att det ska va skitkonstigt om jag skulle springa in i honom på byn..

Han var totalt iskall i telefonen... Det gjorde hysteriskt ont... Jag hade inte förväntat mig att det skulle göra just så ont att höra hans röst igen, men tji fick jag! Till saken hör väl också att Ellen frågade mig en stund innan jag ringde varför David inte vill vara med oss längre. Och varför han aldrig kom hit. Ajaj

Har även gjort en intresse anmälan på en lägenhet. usch det känns jobbigt

Jag vill skriva ett brev, ett brev till David. Men varför skulle jag känner jag sen. Det är över nu. Men det finns så mycket saker som jag aldrig sagt... Så många frågor jag vill ha besvarade. Dock kommer jag nog aldrig få något svar, och jag vet inte hur mycket kan skulle bry sig om vad jag sa. Det är bara så krångligt och konstigt när hjärnan tänker logiskt, och hjärtat bara bankar på. Mitt favorit citat är "The heart has reasons reason can not know". Det är väl lite så det är just nu.

Det gick bra på min lilla intervju idag. Jag ska provjobba lördagen den 24de oktober. Så får vi se vad som händer sen. Nu börjar det hända grejjer, och det är med en skräckblandad förtjusning jag ser hur mitt liv rullar förbi mig. Så det blir en kort visit hem till sysslebäck. Hem på måndag, tillbaka på fredag. Jag får se om jag kan ta med mig Agneta upp då. Min bästa lilla kanin som är alldeles ensam hemma. Men tillsyn av grannen förståss! Men shit vilken ångest jag haft idag.. Jag önskar att jag visste hur man tryckte på stop. eller iaf pause i min hjärna! Allt händer fort och utan något rum för reflektion. WAHAA!!

Björn är hemma igen, det är det bästa som hänt på länge <3