Nu är det januari. Det känns ända in i själen.. Det är liksom lite svårare att le och känna lyckan ända in i härteroten.

Vad gör man när livet är tungt? Jo man återvänder in i bekväma beteenden som man kan, för orken att skapa nya finns liksom inte längre. Min förhoppning är att när man väl outat sig själv så är det lättare att ta tag i skiten. Det är så små tecken det börjar med, som att inte hålla efter tvätten ordentligt.. I februari finns det ingen hejd på vad man kan ta sig till för att stilla sitt begär efter... ja, vad är det egentligen jag är ute efter? 

Här kommer mina nya regler för att kunna rida ut stormen.

1. Glöm aldrig att fråga dig själv "Är det värt det"

2. STÄDA, fint hem skapar fina tankar

3. Slacka inte efter med dieten bara för att du är emo.

4. Kom på vad det egentligen är du söker i livet just nu.

Det där borde ju inte vara så svårt! Man får hoppas att det hjälper!

2011 gav mig självinsikt, en sambo, två flyttar, ett krossat hjärta, en helly hansen, rött läppstift, Esbjörn och Elisabeth, ett barn bara varannan vecka, Lars Winnerbäcks fanspelning, mindre tuttar, snyggare skor, två vänner som varit borta alldeles för länge, massor med te, en ny tatuering, långt svart hår, E-type, black metal med nya öron, två begravningar, äventyr, massa röda kläder, ett wii, en ny brorson, tro på migsjälv, en diskmaskin!, blödande magsår, min första parkeringsböter, perfekta panbiffar, en dotter som kan cykla, en triljon tårar och fler gapskratt än något annat år.

Tack 2011 för det. Skönt så in i helvete att jag aldrig mer behöver leva med dig.  

Jag ligger i sängen och funderar på det fantastiska med facebook. Det är helt plötsligt viktigt för mig att hela min värld vet vad jag gör, vart jag är, vem jag är med och vad jag lyssnar på under tiden. Mitt liv blir världens mittpunkt. Att uppdatera sin status känns viktigt, och om jag lyssnat på spotifys top lista och råkat lyssna 4 sekunder på Takida vet alla det, och jag skämms på riktigt. "Jag vet, jag såg det på facebook" är en vanlig fras i min generation. Storebror ser och hör allt. Ett genialiskt drag av makthavarna måste jag säga. 

Jag har även insett att jag bott för länge i norrland. Jag kom på mig själv att tänka "34 år och inga barn, jag undrar vad det är för fel på honom". Haha! Det är ju helt galet! Mer än någonsin längtar jag ut i världen.

Jag har en alldeles egen smällkaramell som jag får njuta av året runt. Hon är otroligt smart och har världens finaste ögonfransar. Hon har en otrolig förmåga att säga rätt sak vid rätt tillfälle och hon säger att vi är vackra varje dag. Hon är lika stökig som mig, och hatar att kliva upp tidigt. Hon har fantastiska långa ben och hennes hår är som ett vattenfall av guld. Hon är snäll mot sina kompisar och mot sina katter. Hennes skratt är som koncentrerad lycka injicerad rakt in i hjärtat. Hon kan konsten att headbanga som världens hårdrockare men gillar nog ändå Melissa Horn och Erik Saade mest, till mammas förskräckelse. Hon älskar att överraska mig med kärlekspresenter som hon gör själv, och har gjort mig många vackra smycken. Hon ger mig hopp även när det känns som allra mörkast. Hon är Ellen, snällen, gnällen och rebellen och jag älskar henne mest i hela världen. Alla dagar om året.

jag fick min mun
mina ord
fick mitt hjärta
mitt röda blod
runda bröst
min mörka röst
mina ögon
min starka lust
jag blev född
till den jag är
för att du är här

Det kryper i min kropp.... Det är så sjukt jobbigt! Vad jag än gör så känner jag mig inte nöjd. Jag är påväg bort i alla mina tankar och allt jag gör, i väntan på nästa grej liksom.

Jag vet inte hur jag ska kunna landa i den här känslan. Så jag projicerar alla mina känslor på skitsaker som jag egentligen inte ens bryr mig om, istället för att ta tag i problemet. Två steg framåt, ett steg tillbaka. 

Jag blir så trött. Trött på migsjälv och mitt jävla ältande och överanalyserande, trött på alla andra som låter mig.

Kan jag inte bara nöja mig med att livet är såhär? Varför bär jag alltid på en längtan efter något annat? 

Ibland önskar jag att jag bara hade ett lager. Att en bra skoter och ett jobb i skogen var allt jag behövde. Att jag inte hade några åsikter eller något behov av MER! Jag känner mig otacksam liksom... 

Ungefär så här känner jag mig idag. Jag har inte sovit en blund inatt, mycket konstigt! Jag förstår inte vart denna plötsliga ickelust till sömn kommer från. Jag ÄLSKAR ju att sova... Jag fick iaf sova 1½ timme efter jobbet så jag skulle orka vara mamma resten av kvällen. Jag hoppas innerligt på en bättre natt inatt! Hur ska jag annars orka med livet? Jag är ju liksom inte trött i mina ögon, men jag känner ju att hjärnan går på lågvarv... Som att det är en dimma där inne, alla tankar tar längre tid och jag glömmer saker värre än annars(!).

Jag hör fortfarande som en kratta på mitt vänstra öra efter att jag köttat sönder trumhinnan förra veckan. Men jag vill tro att det är lite bättre! Eller så har jag bara blivit van att inte höra nått vidare på den sidan. Det ger mig dock en anledning att få höja volymen lite extra när jag lyssnar på musik <3

De goda nyheterna idag är att jag efter två veckors diet gått ner 3,5kg och tappat 4 cm runt mitt tjockaste ställe på magen, 2 cm på låren och självklart "bara" 1½ runt min nätta stjärt. Men ni vet vad man säger, smilgropar i stjärten måste vara ett tecken på ett glatt underliv!!

Jag är iaf på god väg att bli sådär klädsam som jag vill bli. Det känns fantastiskt!

Det är så konstigt hur jag är. Under den största delen av mitt vuxna liv har jag lagt beslutet om min lycka i andras händer. Jag har delat ut delar av mitt hjärta som om det vore godis under halloween. Lite oansvarigt och naivt, mycket mycket oklokt. Jag har på något vis förväntat mig att bara jag hittar HONOM, den där drömprinsen så kommer allt att bli bra.... Och så kommer det November 2011, ett år som på så många vis varit ett av de viktigaste åren i mitt liv, och jag inser att jag kan inte förlita mig på någon annan. Det spelar ju såklart ingen roll att folk talat om detta fakutm för mig ett otal gånger tidigare. Man kan ju inte förstå vad det innebär förrän man faktiskt känner det. 

Detta slog mig som en yxa på käften igår. Han satt i min soffa och gosade med katten, men jag kände ingenting. Inget pirr, ingen längtan. Först fick jag lite panik över att jag inte var kär längre, dåligt samvete nästan. Men nu när man fått känna efter så känns det bra. NU kan jag börja bli min egen lyckas smed. HAN, den där drömprinsen kommer aldrig rädda mig, det kommer jag göra!

Det kommer bli en helt ny upplevelse för mig att vara singel och känna att mitt hjärta är mitt. Att inte vara kär och inte längta. Jag är ju alltid kär! Det är ju sån jag är. Och så helt plötsligt så är jag inte det... Inte i nån annan än Ellen.

Det kanske är på tiden, såhär efter 24 år och med en dotter på 5 år att komma på att det är okej att vara själv. För jag är verkligen inte ensam. Jag har ju massor med människor som älskar mig, och jag har ju migsjälv. Och just nu, så räcker det.

God kväll!

Idag har jag spräckt trumhinnan på mig själv med en topz. Klantigt och dåligt...

Det firar jag med att lyxa till det hemma med tända ljus, en god rökelse, datorn i knät och samtliga Dissection album som strömmar ut genom högtalarna. Bättre blir det nästan inte!

Har haft en ganska låg dag idag, inte gjort så många knop alls faktiskt. Men det gör inget, jag hade så sjukt mycket energi igår att det räcker med en sån dag om man ska stå ut med sig själv. Det börjar liksom kännas att det snart är två veckor sen vi senaste bytte ett ord med varandra. Han är ju fortfarande den första jag vill ringa när jag har något att berätta... Han var ju min bästaste bästis.

Imorgon är det vägning och mätning som gäller efter att jag kommer hem från sundsvall. Jag, Emmy Bengtsson ska ensam köra mammas bil hem... Hur ska det gå? Jag hoppas på många plusgrader så jag slipper halka. Jag tror på ett possitivt resultat. Det känns som att jag är nån cm mindre iaf. Vi får se, jag lär ju dela med mig av resultatet!