Det är lustigt det där med ödet, eller guds planer eller.. ja, vad man nu väljer att tro på.

När jag för första gången i mitt liv kände att mitt liv var på väg någonstans, jag hade gjort ett val att stanna istället för att fly, då rasar allt. Kvällis försvinner, jobben tar slut och mamma och pappa får huset sålt och flyttar. Vips står jag här utan jobb, pengar eller stöd från min familj.

Hur ska man tolka det? Skulle jag aldrig gjort det valet att stanna, utan flytt igen? För inte tusan blev det bättre inte.

Så nu har jag inget annat val än att flytta hem. Hem till ljuva Sollefteå, med den vackra älven och de finaste vännerna jag kan önska mig. Men utan David. Tanken på att släppa den drömmen jag hade med och om honom är så smärtsam att det blir lite outhärdligt. Jaja, emo emo.. Men så är det. Man kan inte få allt sägs det... Och såklart är det viktigare att Ellen mår bra, än något annat. Men det känns inte mindre surt och jävligt för det...