Det är så konstigt hur jag är. Under den största delen av mitt vuxna liv har jag lagt beslutet om min lycka i andras händer. Jag har delat ut delar av mitt hjärta som om det vore godis under halloween. Lite oansvarigt och naivt, mycket mycket oklokt. Jag har på något vis förväntat mig att bara jag hittar HONOM, den där drömprinsen så kommer allt att bli bra.... Och så kommer det November 2011, ett år som på så många vis varit ett av de viktigaste åren i mitt liv, och jag inser att jag kan inte förlita mig på någon annan. Det spelar ju såklart ingen roll att folk talat om detta fakutm för mig ett otal gånger tidigare. Man kan ju inte förstå vad det innebär förrän man faktiskt känner det. 

Detta slog mig som en yxa på käften igår. Han satt i min soffa och gosade med katten, men jag kände ingenting. Inget pirr, ingen längtan. Först fick jag lite panik över att jag inte var kär längre, dåligt samvete nästan. Men nu när man fått känna efter så känns det bra. NU kan jag börja bli min egen lyckas smed. HAN, den där drömprinsen kommer aldrig rädda mig, det kommer jag göra!

Det kommer bli en helt ny upplevelse för mig att vara singel och känna att mitt hjärta är mitt. Att inte vara kär och inte längta. Jag är ju alltid kär! Det är ju sån jag är. Och så helt plötsligt så är jag inte det... Inte i nån annan än Ellen.

Det kanske är på tiden, såhär efter 24 år och med en dotter på 5 år att komma på att det är okej att vara själv. För jag är verkligen inte ensam. Jag har ju massor med människor som älskar mig, och jag har ju migsjälv. Och just nu, så räcker det.