Det kryper i min kropp.... Det är så sjukt jobbigt! Vad jag än gör så känner jag mig inte nöjd. Jag är påväg bort i alla mina tankar och allt jag gör, i väntan på nästa grej liksom.

Jag vet inte hur jag ska kunna landa i den här känslan. Så jag projicerar alla mina känslor på skitsaker som jag egentligen inte ens bryr mig om, istället för att ta tag i problemet. Två steg framåt, ett steg tillbaka. 

Jag blir så trött. Trött på migsjälv och mitt jävla ältande och överanalyserande, trött på alla andra som låter mig.

Kan jag inte bara nöja mig med att livet är såhär? Varför bär jag alltid på en längtan efter något annat? 

Ibland önskar jag att jag bara hade ett lager. Att en bra skoter och ett jobb i skogen var allt jag behövde. Att jag inte hade några åsikter eller något behov av MER! Jag känner mig otacksam liksom...