TIll vänster är Fia. Min Bästis Brogerg som jag saknar så väldans!

Men på Måndag kommer jag hem, och då ska vi leka med  varandra!

Idag blev jag väckt av Hemi som hade gjort våfflor. Hur sött som helst! Men jag tål dock inte våfflor, det är för mycket fett i så min mage gör uppror.. Men det var ju ändå så himla gulligt gjort.

Drömde om David inatt såklart, han var så elak så det inte är sant... Jag vet inte varför jag fått för mig att han helt plötsligt hatar mig bara för att han inte är kär i mig längre, det låter ju ytterst konstigt om det skulle vara så. Men hjärnspöken är svåra att driva ut.

Igår spenderade jag aftonen på Tallinn... Per och jag tittade på the dudesons och åt korv med bröd. Sen tog vi våra feta rövar ur soffan och gick in till Anders där han och Björn spelade krigsspel. Jenny kom senare och vi tittade på idol. Det var mycket trevlig och mysigt! Jag älskar mina vänner <3

Igår hade jag en liten roadtrip med Björn till Ö-vik. Skulle hem till Karl och städa lite. Jag tänker så bra när jag städar.. Eller rättare sagt så tänker jag inte alls, vilket ger mig andrum och en paus i alla tankar. Så när jag tar upp dem igen känns det lättare, och man får en annan känsla liksom. När jag var klar plockade jag de sista äpplena i trägården och gjorde en äppelkaka som de fick när de kom hem från Umeå. När det var dags att åka hände det otänkbara.. JAG fick köra Boris hem. Björns älskade volvo.

I bilresan hem pratade vi om livet.. Och björn tyckte jag skulle ringa David och kolla så att vi inte var ovänner..

Det skulle vara så himla onödigt, och jag vill inte att det ska va skitkonstigt om jag skulle springa in i honom på byn..

Han var totalt iskall i telefonen... Det gjorde hysteriskt ont... Jag hade inte förväntat mig att det skulle göra just så ont att höra hans röst igen, men tji fick jag! Till saken hör väl också att Ellen frågade mig en stund innan jag ringde varför David inte vill vara med oss längre. Och varför han aldrig kom hit. Ajaj

Har även gjort en intresse anmälan på en lägenhet. usch det känns jobbigt

Jag vill skriva ett brev, ett brev till David. Men varför skulle jag känner jag sen. Det är över nu. Men det finns så mycket saker som jag aldrig sagt... Så många frågor jag vill ha besvarade. Dock kommer jag nog aldrig få något svar, och jag vet inte hur mycket kan skulle bry sig om vad jag sa. Det är bara så krångligt och konstigt när hjärnan tänker logiskt, och hjärtat bara bankar på. Mitt favorit citat är "The heart has reasons reason can not know". Det är väl lite så det är just nu.

Det gick bra på min lilla intervju idag. Jag ska provjobba lördagen den 24de oktober. Så får vi se vad som händer sen. Nu börjar det hända grejjer, och det är med en skräckblandad förtjusning jag ser hur mitt liv rullar förbi mig. Så det blir en kort visit hem till sysslebäck. Hem på måndag, tillbaka på fredag. Jag får se om jag kan ta med mig Agneta upp då. Min bästa lilla kanin som är alldeles ensam hemma. Men tillsyn av grannen förståss! Men shit vilken ångest jag haft idag.. Jag önskar att jag visste hur man tryckte på stop. eller iaf pause i min hjärna! Allt händer fort och utan något rum för reflektion. WAHAA!!

Björn är hemma igen, det är det bästa som hänt på länge <3

The great book of Amber har nu tjänat mig klart som resekompanjon och tillflykt i tristess.

Jag har velat läsa den boken i ca 5 år, men har alltid hittat på en ursäkt att inte göra det. Boken är skriven på engelska och är en pocketbok i modellen större. Men jag tycker det är jätte jobbigt att läsa pocket då texten är så liten, men nu har jag läst ut den. WOW vilken bok, vilken värld och vilka karaktärer... Jag har en tendens att bli alldeles känslomässigt envolverad med mina böcker, denna gången gifte jag mig. Det är en stor sorg att den är slut.

Inatt drömde jag att jag var tillsammans med Glenn från färjan 3. VILKEN MAN!!! gaaah!!!!

Dock har jag ju lagt ner män for now.. Men skulle han fråga chans skulle jag inte säga nej.

Har varit ganska lugnt sen sist.. jag har bara varit hemma hos mamma och pappa och chillat så att säga..

Funderat på livet, oroat mig för framtiden och haft ångest över det som varit. Same old med andra ord.

Bassi, min gammla flamma från holland lever iaf. Och nu vill han träffas, han skickar god natt sms mm. HERREGUD! det sista jag vill ha just nu är någon slags kärleksaffär från något håll (förutom med glenn såklart). Lämna mig ifred! Så nu måste jag berätta för honom att jag blev inte glad för att jag ville älska honom igen. Jag blev glad för att jag var skitorolig att han var död.

Imorgon ska jag prata med dem på Citylife angående jobb. SHIT vad nervös jag är... Men klart jag får jobbet, ingen kan stå emot mina tindrande ögon och mitt bländande leende. Sen är jag ju så sjuuukt bra på mitt jobb också.

cya... wouldn't wanna be ya

Nu har det gått en vecka... Så nu kan jag sluta dalta och tycka synd om mig själv tycker jag, en vecka är man värd... Sen blir det tjatigt.

Kommande vecka ska jag gå på typ arbetsintervju, kolla upp lite lägenhetsalternativ och gosa med bästis björn!

Det blir mycket att göra, och det är skönt. Jag hoppas jag kan hitta tillbaka till min gnista i ögonen... Det är så trist när den är borta. För då ser jag bara ut som en tråkmåns.

Igår intogs det alkolhol på tremannafest hemma hos storasyster hare. Jag linn och karln var det. Spännande tillställning... Vi gick och tog ett par öl hos mamma på bowlingen och sen gick vi på 51an eller nått sånt. Där dansade jag foxtrott med någon 50årig random som jag bjöd upp. HAHA det var roligt.

Sen gick de andra i sällskapet vidare till valvet medans jag hittade en Jörgen som jag promenerade med. Så lite tid kan göra underverk.

Somnade klockan sex i morse i en våningssäng hemma hos Hemi och Ellika. jag har ett bråk med linn som gjorde att jag somnade så sent.. Men det tänker jag inte gå in på här. Man ska inte hänga ut folk bara för att man är arg. MORR

En bild säger mer än 1000 ord;

Letade fram en gammal goding för att illustrera dagens känsla. Hysteri med ett fejkat smile

Imorgon bär det av till nedre norrlands inland, till vackra Sollefteå. Ska hem och ladda batterierna, dricka kaffe ( och förhoppningsvis några bärs ) i goda vänners sällskap och njuta av kärleken. Kärleken till ett barn, till en vän och till en familj.

Tittade på den fina filmen om Broder Daniel idag. Kom fram till att dom är Emmy musikifierade. Djupa, vackra, EMO!!! och förjävla bra! Mutantlök* som jag är så finner jag tröst i tragik, det finns en trygghet i det trasiga som är svår att förklara. Men det är när allt är som värst som jag ser som mest klart, om man bortser från de tre första dagarna något hemskt inträffat då jag gråter ögonen ur mig i ren hysteri såklart. Kanske jag borde klä mig i svart och sminka mig som en panda. Men det vore ju så tråkigt när jag passar bäst i färg och ett stort leende!

*mutantlök är ett uttryck min vän My myntade för herrans många år sedan. Det är en kategori av människa.

Det finns äpplen, de med bara ett lager, dom gillar skotrar.. bilar.. brudar.. eeeeh, skotrar?

ni förstår nog.

Sen finns det lökar, de med lager. Som de flesta människor. De har ett djup baksom den yta det väljer att visa upp.

Sist har vi mutantlöken. Där lagren aldrig tar slut, en botten lös brunn. Grubblare som aldrig blir tillfreds då allt ska analyseras och varje känsla ska få ett ord.

Det var klockan när hjärtat började acceptera att det faktiskt var slut, och jag kommer inte få honom tillbaka.

Jag har inte gråtit idag. För idag kände jag att jag hade inte kunnat gjort något annorlunda. Jag var ärlig med mina känslor, försökte få honom att förstå, och jag älskade honom varje dag. Ingen är perfekt, utan skavanker eller saker man borde jobba på. Men jag gav honom allt jag förmådde. Och om det inte räckte kan jag inte göra mer. Det gör mindre ont, men känns inte mindre förvirrande eller ruttet för det. Men det gör mindre ont. Det är alltid något.

Jag hade ett samtal med min bästa bästa Björn igår om mitt liv. Sen början av januari 2007 har jag levt på existensminimum, om ens det vissa månader, det har varit en kamp att ha mat på bordet varje dag. VARJE DAG i nästan tre år. Jag blev mamma en månad innan jag skulle fylla 19 år. Jag ångrar inte det, någonting, och skulle jag få göra om det, skulle jag gjort det igen. Men det har varit ett helvete måste jag säga.. Jag har varit osäker i mig själv, omogen och förvirrad som de flesta andra 19 åringar i Sverige... men jag har också haft en ellen att ta hand om. Och jag har inte alltid varit kandidat till årets mamma, men jag har försökt iaf. Men att leva som en fattiglapp och aldrig få ett jobb det tar väldigt mycket på krafterna. Dock har jag ändå lyckats hålla humöret uppe relativt bra, varit ganska possitiv och inte gett upp hoppet om att det kommer att ordna sig en dag. Men i augusti detta året kunde jag bara inte längre. När Ellen hade sån separationsångest att jag inte ens fick kissa utan hysteriskt gråt, kvällis var definitivt borta, ingen att kunna använda som barnvakt (för nej, man kan inte använda sina vänner i flera år), vetskapen om att jobb skulle bli SJUKT svårt att få, och en pojkvän som tyckte det var jobbigt att jag inte var så glad som jag brukade blev för mycket.. Jag var totalt utpumpad på energi, ork och hopp. krasch boom bang sa det i skallen. Jag är inte wonderwoman. 3 år är för mycket... Så känner jag mig ändå stolt att jag klarade det så länge som jag gjorde. Nu är det såklart inte bara bristen på pengar som varit jobbig under dessa tre år, jag har även lyckats flytta 5 ggr, haft psykiska problem som inte rört denna ämnet, förlorat min bästa vän osv. Men aldrig riktigt gett upp hoppet som jag gjorde nu. Så nu ska INGENTING ska få komma i vägen för min dröm om att ge min dotter det livet hon fötjänar. Särskillt inte hjärtesorger... Det går ju över tillslut

FAN FAN FAN FAN!!! Det gör så in i helvetes ont... Jag trodde aldrig under några som helst omständigheter att det skulle ta slut för att han slutade vara kär. Så jävla självupptagen är jag. Men det fanns inte på världskartan.

Han bara kom på södags dagen och släppte bomben. Hysterisk och i total chock skrek jag... Jag var så förbannad, ledsen och hjärtekrossad. Vi skiljdes inte som vänner. Min bästa david och jag är inte vänner. Nu är han borta. Alla hans saker är borta, alla mina är hemma. Men minnena gör sig ständigt påminda. Hammrar och slår i skallen på mig så jag håller på att bli galen! 

 Så här sitter jag igen.. Med livet upp och ner och tårar rinnandes nere på bröskorgen tillochmed. Och jag vet inte hur man gör.

Det är meningen att man ska acceptera och ta sig i kragen, gå vidare med livet och inte blicka bakåt. Men jag kan inte, för jag skulle göra vad som helst för att få höra hans röst.

Det var ju oundvikligt... MEN VA FAAAN!!!