Det var klockan när hjärtat började acceptera att det faktiskt var slut, och jag kommer inte få honom tillbaka.

Jag har inte gråtit idag. För idag kände jag att jag hade inte kunnat gjort något annorlunda. Jag var ärlig med mina känslor, försökte få honom att förstå, och jag älskade honom varje dag. Ingen är perfekt, utan skavanker eller saker man borde jobba på. Men jag gav honom allt jag förmådde. Och om det inte räckte kan jag inte göra mer. Det gör mindre ont, men känns inte mindre förvirrande eller ruttet för det. Men det gör mindre ont. Det är alltid något.

Jag hade ett samtal med min bästa bästa Björn igår om mitt liv. Sen början av januari 2007 har jag levt på existensminimum, om ens det vissa månader, det har varit en kamp att ha mat på bordet varje dag. VARJE DAG i nästan tre år. Jag blev mamma en månad innan jag skulle fylla 19 år. Jag ångrar inte det, någonting, och skulle jag få göra om det, skulle jag gjort det igen. Men det har varit ett helvete måste jag säga.. Jag har varit osäker i mig själv, omogen och förvirrad som de flesta andra 19 åringar i Sverige... men jag har också haft en ellen att ta hand om. Och jag har inte alltid varit kandidat till årets mamma, men jag har försökt iaf. Men att leva som en fattiglapp och aldrig få ett jobb det tar väldigt mycket på krafterna. Dock har jag ändå lyckats hålla humöret uppe relativt bra, varit ganska possitiv och inte gett upp hoppet om att det kommer att ordna sig en dag. Men i augusti detta året kunde jag bara inte längre. När Ellen hade sån separationsångest att jag inte ens fick kissa utan hysteriskt gråt, kvällis var definitivt borta, ingen att kunna använda som barnvakt (för nej, man kan inte använda sina vänner i flera år), vetskapen om att jobb skulle bli SJUKT svårt att få, och en pojkvän som tyckte det var jobbigt att jag inte var så glad som jag brukade blev för mycket.. Jag var totalt utpumpad på energi, ork och hopp. krasch boom bang sa det i skallen. Jag är inte wonderwoman. 3 år är för mycket... Så känner jag mig ändå stolt att jag klarade det så länge som jag gjorde. Nu är det såklart inte bara bristen på pengar som varit jobbig under dessa tre år, jag har även lyckats flytta 5 ggr, haft psykiska problem som inte rört denna ämnet, förlorat min bästa vän osv. Men aldrig riktigt gett upp hoppet som jag gjorde nu. Så nu ska INGENTING ska få komma i vägen för min dröm om att ge min dotter det livet hon fötjänar. Särskillt inte hjärtesorger... Det går ju över tillslut

 

Linn

8 oktober 2009 00:17

Du är en super bäst mamma som ändå kämpat som du gjort. Jag är så STOLT över dig! Och du har den sötaste dottern man kan ha, och det är mestadels din förtjänst. Bara det att hon sa att du hade henne och att hon var kär i dig när du förklarade att det var slut mellan dig och david visar på vilket bra jobb du gjort syster. Jag älskar dig!

http://kittenfromhell.bloggagratis.se

 

Amanda

8 oktober 2009 08:40

I know you gonna survive it.
I just know .

http://amandalili.bloggplatsen.se

 

Korina

8 oktober 2009 21:14

Härligt, Emmy!! Nu kan det bara bli bättre! Eller hur?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det januari. Det känns ända in i själen.. Det är liksom lite svårare att le och känna lyckan ända in i härteroten. Vad gör man när livet är tungt? Jo man återvänder in i bekväma beteenden som man kan, för orken att skapa nya finns liksom inte...

2011 gav mig självinsikt, en sambo, två flyttar, ett krossat hjärta, en helly hansen, rött läppstift, Esbjörn och Elisabeth, ett barn bara varannan vecka, Lars Winnerbäcks fanspelning, mindre tuttar, snyggare skor, två vänner som varit borta alldeles...

Jag ligger i sängen och funderar på det fantastiska med facebook. Det är helt plötsligt viktigt för mig att hela min värld vet vad jag gör, vart jag är, vem jag är med och vad jag lyssnar på under tiden. Mitt liv blir världens mittpunkt. Att uppdater...

Jag har en alldeles egen smällkaramell som jag får njuta av året runt. Hon är otroligt smart och har världens finaste ögonfransar. Hon har en otrolig förmåga att säga rätt sak vid rätt tillfälle och hon säger att vi är vackra varje dag. Hon är lika s...

Det kryper i min kropp.... Det är så sjukt jobbigt! Vad jag än gör så känner jag mig inte nöjd. Jag är påväg bort i alla mina tankar och allt jag gör, i väntan på nästa grej liksom. Jag vet inte hur jag ska kunna landa i den här känslan. Så jag pro...