Hösten är inte mitt grej. Tidig höst med vackra färger och bär i skogen älskar jag.

Men höst med kyla som biter mina söta kinder och mörker som aldrig riktigt försvinner det är döden.

Mörkret sprider sig in i alla mina tankar, och släcker sakta med säkert ljuset i mina ögon. I februari kommer jag nog i vanlig ordning vara en vandrande zombie.

Jag längtar till den dagen jag inte har tid att göra vissa saker. Den dagen när jag inte behöver bo i mitt huvud, och analysera sönder varje tanke till spån. Jag är ett spånhuvud. Disträ och konstig, för jag bara försvinner... In i min värld som ingen någonsin kan få tillträde till. Även om jag vill kan jag inte släppa in någon ända in.

Jag vill inte ha tid att tänka!!!!