Igår hade jag en liten roadtrip med Björn till Ö-vik. Skulle hem till Karl och städa lite. Jag tänker så bra när jag städar.. Eller rättare sagt så tänker jag inte alls, vilket ger mig andrum och en paus i alla tankar. Så när jag tar upp dem igen känns det lättare, och man får en annan känsla liksom. När jag var klar plockade jag de sista äpplena i trägården och gjorde en äppelkaka som de fick när de kom hem från Umeå. När det var dags att åka hände det otänkbara.. JAG fick köra Boris hem. Björns älskade volvo.

I bilresan hem pratade vi om livet.. Och björn tyckte jag skulle ringa David och kolla så att vi inte var ovänner..

Det skulle vara så himla onödigt, och jag vill inte att det ska va skitkonstigt om jag skulle springa in i honom på byn..

Han var totalt iskall i telefonen... Det gjorde hysteriskt ont... Jag hade inte förväntat mig att det skulle göra just så ont att höra hans röst igen, men tji fick jag! Till saken hör väl också att Ellen frågade mig en stund innan jag ringde varför David inte vill vara med oss längre. Och varför han aldrig kom hit. Ajaj

Har även gjort en intresse anmälan på en lägenhet. usch det känns jobbigt