Det var klockan när hjärtat började acceptera att det faktiskt var slut, och jag kommer inte få honom tillbaka.

Jag har inte gråtit idag. För idag kände jag att jag hade inte kunnat gjort något annorlunda. Jag var ärlig med mina känslor, försökte få honom att förstå, och jag älskade honom varje dag. Ingen är perfekt, utan skavanker eller saker man borde jobba på. Men jag gav honom allt jag förmådde. Och om det inte räckte kan jag inte göra mer. Det gör mindre ont, men känns inte mindre förvirrande eller ruttet för det. Men det gör mindre ont. Det är alltid något.

Jag hade ett samtal med min bästa bästa Björn igår om mitt liv. Sen början av januari 2007 har jag levt på existensminimum, om ens det vissa månader, det har varit en kamp att ha mat på bordet varje dag. VARJE DAG i nästan tre år. Jag blev mamma en månad innan jag skulle fylla 19 år. Jag ångrar inte det, någonting, och skulle jag få göra om det, skulle jag gjort det igen. Men det har varit ett helvete måste jag säga.. Jag har varit osäker i mig själv, omogen och förvirrad som de flesta andra 19 åringar i Sverige... men jag har också haft en ellen att ta hand om. Och jag har inte alltid varit kandidat till årets mamma, men jag har försökt iaf. Men att leva som en fattiglapp och aldrig få ett jobb det tar väldigt mycket på krafterna. Dock har jag ändå lyckats hålla humöret uppe relativt bra, varit ganska possitiv och inte gett upp hoppet om att det kommer att ordna sig en dag. Men i augusti detta året kunde jag bara inte längre. När Ellen hade sån separationsångest att jag inte ens fick kissa utan hysteriskt gråt, kvällis var definitivt borta, ingen att kunna använda som barnvakt (för nej, man kan inte använda sina vänner i flera år), vetskapen om att jobb skulle bli SJUKT svårt att få, och en pojkvän som tyckte det var jobbigt att jag inte var så glad som jag brukade blev för mycket.. Jag var totalt utpumpad på energi, ork och hopp. krasch boom bang sa det i skallen. Jag är inte wonderwoman. 3 år är för mycket... Så känner jag mig ändå stolt att jag klarade det så länge som jag gjorde. Nu är det såklart inte bara bristen på pengar som varit jobbig under dessa tre år, jag har även lyckats flytta 5 ggr, haft psykiska problem som inte rört denna ämnet, förlorat min bästa vän osv. Men aldrig riktigt gett upp hoppet som jag gjorde nu. Så nu ska INGENTING ska få komma i vägen för min dröm om att ge min dotter det livet hon fötjänar. Särskillt inte hjärtesorger... Det går ju över tillslut