Man kan ibland förhasta sig i tankar om framtiden och försöka planera... Ha någon slags femårsplan,

ellen iaf någon typ av idé om hur man vill att livet ska se ut. IT AINT GONNA HAPPEN. För dagar när jag färlorar mig själv i framtiden, måste jag gå tillbaka och se att ingenting blev som jag hade tänkt mig. Så det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot nästkommande femårperiod.

Jag backar bandet 5 år:

Emmy Bengtsson är ganska nyss fyllda 17 år full av hopp, energi och livsglädje, mor och far är i flyttningstagen. Själv ska jag flytta till lägenhet i Junsele. Där kommer jag bli lycklig tillsammans med Kent, tills jag tagit studenten och vidareutbildar mig till ssk vid Umeå universitet. Jag och Amanda har poesiafton varje Torsdag och hyr ca 3 filmer i veckan.

4år:

Emmy Bengtsson är inne på sin andra lägenhet i Junsele, nyss fyllda 18, spelar linegae 2 nätterna långa, har dumpat Kent en första gång, umgås med Amanda och Karin HELA TIDEN och super en del. Om ca 2 månader kommer jag få veta att jag är gravid, efter att ha dumpat Kent en andra gång

3år:

Sitter i min fjärde lägenhet i Junsele, tog studenten smällgravid, är tjock som en tunna och planerar det sista inför min relativt nyfödda dötters dop. Inget plugg för mig. Kvar i Junsele. 19 år och mamma. Amanda och jag bor grannar, är bästa vänner. Karin har brutit ryggen. Tar hand om det mesta i hemmet samt Ellen. om ca tre månader dumpar jag kent en tredje gång, blir ensamstående mamma och flyttar till Sollefteå.

2år:

Dejtar en finländare vid namn Sami, bor i min andra lägenhet i Sollefteå. Ellen har precis fyllt 1 och går på dagis. Jag gör revolt mot att vara ung mamma och är ute på krogen varannan helg. Amanda och jag är inte längre lika tighta, men vi älskar varandra lika mycket än. Men hon bor i Junsele, jag bor i min tvåa. Har gått ner ca 20 kg sen jag födde barn och är rätt snygg. Mitt hem är en krigszon och jag får inga jobb.

1år:

Har flyttat hem till mamma och pappa i Sysslebäck (!!!!!) Stället jag föraktat sen min barndom. Sålde min själ till kapitalismen och lämnade allt jag älskade (iaf nästan) för pengar. Träffar David i augusti, bryter min förlovning med den holländske stridspitten Sebastiaan (försök hitta ett rätt i den meningen), bestämmer mig för att stanna eftersom jag ändå inte kan jobba i Sollefteå. Sitter fängslad i mitt rum på Brattmon utan körkort eller vänner. Har bara David - förfaller. Är så kär att jag skulle kunna döda för honom

Idag:

Har kämpat med en dröm. Min dröm om ett drägligt liv. Jag sitter just nu hemma hos min syster i stockholm då jag missade det typ enda tåget hem eftersom Björn försov sig i morse. Har feber och är förkyld. Har inget jobb mer än timvik. Har snart ingenstans att bo, måste sälja min bil och är livrädd för att gå in i min lägenhet. Två veckor har gått sen David lämnade mig och jag är rädd att alla känslor jag flydde från för ca 2 veckor sen kommer slå mig på käften när jag öppnar dörren. Jag måste flytta till Sollefteå igen. Jag är likgiltig. Jag har ingen ork kvar... Jag vill inte flytta och inte bo kvar, inte jobba och inte stanna hemma, inte vara ensam men vill inte ha en man osv. Jag orkar inte gråta mer, det tjänar ingenting till. Jag har ingen tillflykt då min dator har gått sönder, så jag kan inte stänga av mina tankar. Jag längar tills nästa år - där jag kan skriva att jag lyckats.